Stäng ×

Göra egna smörknivar

Det är inte så svårt som man kan tro att göra egna smörknivar. Vad som är svårt däremot, är att hitta den perfekta smörkniven som är lagom stor och ligger bra i handen, med bra “släpp” och “grepp” i det man brer och som samtidigt inte är alltför utsmyckad med onödigheter så den passar i alla bredbara sammanhang. Därför gjorde jag egna!

Jag letade på skördefester, på marknader och online. I secondhand-butiker och på Tradera. Etsy hade inget att komma med och i butikerna fanns bara trams. Så jag rotade igenom föräldrarnas lådor för att hitta en som kom nära och en eftermiddag i vintras presenterade svärfar en bit eneträ från en buske han sågat ner. Perfekt till smörknivar och doften är ju helt klart ljuvlig!

Vi började med att kapa lagom tjocka längder av träbiten på bordcirkelsågen, sedan ritade jag av smörkniven som mall rakt på träet. En halvtimme senare med sticksåg och några olika raspar och filar hade jag sju grova smörknivar i min hand. För att sedan få till den organiska, klassiska formen körde jag dem en och en på bänkslipen. Avslutningsvis gick jag över knivarna med ett fint sandpapper, torkade av med en fuktad trasa och lät sedan dem ligga och torka. Några veckor senare (mest för att jag var lat) fick de sin slutbehandling i form av linoljevax gjort på bivax och linolja. Naturligt är bäst! 

Eneträ

Eneträ uppsågat och uppmallat

Fila fila fila

Färdigfilat!

Slipat & klart, redo för sandpapper och behandling

Såhär en 6-7 månader senare av dagligt användande ångrar jag inget. Sju stycken verkar också vara den perfekta mängden för ett hushåll på 2 personer som gillar både smör och spreads på mackan och därför använder flera varje gång brödpåsen åker fram.

Jag handdiskar knivarna och undviker det allra varmaste vattnet när jag gör det. Tror genom detta att de minsann kommer vara med i många, många år. I vinter kommer jag att behandla med nytt linoljevax om det känns som att det behövs. Kan inte skada tänker jag. Och det är en härlig och snabb process så det får gärna bli en årlig rutin!

Snarlika men inte identiska. Gemensamt perfekta! Första kniven har just blivit god vän med apelsinmarmeladen..

Vill man göra samma sak utan fräsiga maskiner går det absolut men då tar det såklart längre tid än nån timme totalt och resultatet blir nog lite mer rustikt. Om du vill testa: Byt ut den stora bordcirkelsågen mot en japansåg eller enklare sticksåg och gör alla slipmoment med sandpapper, fil och rasp istället för bänkslipen! ■

Det är inte så svårt som man kan tro att göra egna smörknivar. Vad som är svårt däremot, är att hitta den perfekta smörkniven som är lagom stor och ligger bra i handen, med bra “släpp” och “grepp” i det man brer och som samtidigt inte är alltför utsmyckad med onödigheter så den passar i alla bredbara sammanhang. Därför gjorde jag egna!

Jag letade på skördefester, på marknader och online. I secondhand-butiker och på Tradera. Etsy hade inget att komma med och i butikerna fanns bara trams. Så jag rotade igenom föräldrarnas lådor för att hitta en som kom nära och en eftermiddag i vintras presenterade svärfar en bit eneträ från en buske han sågat ner. Perfekt till smörknivar och doften är ju helt klart ljuvlig!

Vi började med att kapa lagom tjocka längder av träbiten på bordcirkelsågen, sedan ritade jag av smörkniven som mall rakt på träet. En halvtimme senare med sticksåg och några olika raspar och filar hade jag sju grova smörknivar i min hand. För att sedan få till den organiska, klassiska formen körde jag dem en och en på bänkslipen. Avslutningsvis gick jag över knivarna med ett fint sandpapper, torkade av med en fuktad trasa och lät sedan dem ligga och torka. Några veckor senare (mest för att jag var lat) fick de sin slutbehandling i form av linoljevax gjort på bivax och linolja. Naturligt är bäst! 

Eneträ

Eneträ uppsågat och uppmallat

Fila fila fila

Färdigfilat!

Slipat & klart, redo för sandpapper och behandling

Såhär en 6-7 månader senare av dagligt användande ångrar jag inget. Sju stycken verkar också vara den perfekta mängden för ett hushåll på 2 personer som gillar både smör och spreads på mackan och därför använder flera varje gång brödpåsen åker fram.

Jag handdiskar knivarna och undviker det allra varmaste vattnet när jag gör det. Tror genom detta att de minsann kommer vara med i många, många år. I vinter kommer jag att behandla med nytt linoljevax om det känns som att det behövs. Kan inte skada tänker jag. Och det är en härlig och snabb process så det får gärna bli en årlig rutin!

Snarlika men inte identiska. Gemensamt perfekta! Första kniven har just blivit god vän med apelsinmarmeladen..

Vill man göra samma sak utan fräsiga maskiner går det absolut men då tar det såklart längre tid än nån timme totalt och resultatet blir nog lite mer rustikt. Om du vill testa: Byt ut den stora bordcirkelsågen mot en japansåg eller enklare sticksåg och gör alla slipmoment med sandpapper, fil och rasp istället för bänkslipen! ■

Kevi – den klassiska skrivbordsstolen

Jørgen Rasmussen. Foto: Søren Solkær

Jørgen Rasmussen hade en god idé 1958. En stram och skön skrivbordsstol som inte bara kom att passa perfekt in rådande 50-talsestetik med sina snälla former men ändå tillräckligt stringent för att fortsätta vara storsäljare mer än ett halvt sekel senare. I början ett samarbete med sin bror Ib tills Fritz Hansen fick uppdraget att producera och resten är historia. En sann designikon!

1965 utrustades Kevi med en genial uppfinning, nämligen dess dubbel-hjul, som snabbt kom att revolutionera skrivbordsstolar världen över och samtidigt inledde en explosionsartad efterfrågan av stolen.
Jag letade länge efter en passande stol innan jag trillade över denna för mig, då okända, designklassiker och föll pladask. Googlade Kevi och hittade en stoppad med klädnad i svart ull hos Bacchus Antik i Stockholm. Vid provsittningen var det som att allt föll på plats och jag köpte direkt. Mitt exemplar är en senare variant tillverkat av Engelbrechts som tog över tillverkningen från Fritz Hansen.

Stol A

Stol B

Stol C

Stol D

Stol E

Fyra av stolarna är etikettmärkta Fritz Hansen 1989 eller 1994.

Fem Kevi från arkitektbyrå

I verkstaden står nu 5 st ljuvliga Kevi i slitstarkt, mörkgrått tyg. Tidigare använda på ett stort arkitektkontors Halmstadsfilial men när jag hittade dem, förpassade till ett garage i gamla Viken hos en av arkitekterna. Nu är de redo att hamna i bruk hos någon annan eller kanske på nästa arkitektkontor? De passar både ihop och isär. En stol är lite värre åtgången och sticker ut lite. Tyg går ju alltid att byta men den saknar justeringsspak också. Så man kan glömma att åka neråt såvida man inte lånar en spak tillfälligt från en av de andra. Övriga fyra är fullt funktionella.

Kevi 2534 till salu

Saknar du en skön kontorsstol till hemmakontoret tycker jag att du ska slå till. Denna stoppade variant är sällan till salu, dessutom är samtliga tillverkade av Fritz Hansen. Sitsen är justerbar i höjd, likaså ryggstödet. Självklar snurrfunktion finnes också! En skrivbordsstol lika relevant idag som 1958.

Pris: Alla stolar är nu sålda.

Fler bilder finns på varje stol. Betalning via Swish. Avhämtning i verkstaden i Högestad eller fri hemleverans inom Ystad kommun. Skickas ej.

Jørgen Rasmussen. Foto: Søren Solkær

Jørgen Rasmussen hade en god idé 1958. En stram och skön skrivbordsstol som inte bara kom att passa perfekt in rådande 50-talsestetik med sina snälla former men ändå tillräckligt stringent för att fortsätta vara storsäljare mer än ett halvt sekel senare. I början ett samarbete med sin bror Ib tills Fritz Hansen fick uppdraget att producera och resten är historia. En sann designikon!

1965 utrustades Kevi med en genial uppfinning, nämligen dess dubbel-hjul, som snabbt kom att revolutionera skrivbordsstolar världen över och samtidigt inledde en explosionsartad efterfrågan av stolen.
Jag letade länge efter en passande stol innan jag trillade över denna för mig, då okända, designklassiker och föll pladask. Googlade Kevi och hittade en stoppad med klädnad i svart ull hos Bacchus Antik i Stockholm. Vid provsittningen var det som att allt föll på plats och jag köpte direkt. Mitt exemplar är en senare variant tillverkat av Engelbrechts som tog över tillverkningen från Fritz Hansen.

Stol A

Stol B

Stol C

Stol D

Stol E

Fyra av stolarna är etikettmärkta Fritz Hansen 1989 eller 1994.

Fem Kevi från arkitektbyrå

I verkstaden står nu 5 st ljuvliga Kevi i slitstarkt, mörkgrått tyg. Tidigare använda på ett stort arkitektkontors Halmstadsfilial men när jag hittade dem, förpassade till ett garage i gamla Viken hos en av arkitekterna. Nu är de redo att hamna i bruk hos någon annan eller kanske på nästa arkitektkontor? De passar både ihop och isär. En stol är lite värre åtgången och sticker ut lite. Tyg går ju alltid att byta men den saknar justeringsspak också. Så man kan glömma att åka neråt såvida man inte lånar en spak tillfälligt från en av de andra. Övriga fyra är fullt funktionella.

Kevi 2534 till salu

Saknar du en skön kontorsstol till hemmakontoret tycker jag att du ska slå till. Denna stoppade variant är sällan till salu, dessutom är samtliga tillverkade av Fritz Hansen. Sitsen är justerbar i höjd, likaså ryggstödet. Självklar snurrfunktion finnes också! En skrivbordsstol lika relevant idag som 1958.

Pris: Alla stolar är nu sålda.

Fler bilder finns på varje stol. Betalning via Swish. Avhämtning i verkstaden i Högestad eller fri hemleverans inom Ystad kommun. Skickas ej.

Hus i en dalgång

Med nytvättad bil svänger vi i juni målmedvetet in på den smala grusvägen från landsvägen. Snart är vi omgivna av meterhögt spannmål och raps på båda sidor. Bilen blir fort skitig och fronten hyvlar fint det uppväxta gräset i mittremsan. Plötsligt kör vi på sand. Den låga bilen på lutande och slingriga vägar och för oss ny terräng får bli till en guerillaparkering. –Vi går istället, bestämmer Josefine.

Övervuxet men ändå fräscht.

Vägen slingrar sig som väntat och promenaden blir behaglig bland den flora och frodighet som omgärdar dalen. Längst ner i botten, över ett fält och bredvid några vattentäkter och en damm ligger gården. Med teglad fasad och gråstensgrund i L-formation, krönt av en mangårdsbyggnad med stora träfönster, gråputsad fasad och vad som verkar vara ett helt okej tätt tak. Här ska vi bo, bestäms det. Och i bagarstugan blir det ateljé med glastak mot nordväst.

Gräset når upp till bröstet, hon har klänning och jag har shorts; vi beger oss in. Noggrant med armarna i luften likt ett litet barn med nyfunna gångkunskaper för att undvika fästingar i alla fall på övre delen av kroppen zick-zackar vi oss fram till huset. Vi undviker tistlar och nässlor med bravur och klättrar varsamt in i huset med hjälp av en gammal pinnstol; huset som enligt mäklaren; “– är helt öppet, det är bara att åka dit och gå rakt in!”. 

Körsbärsträd vid huset och dammen med grannens kossor.

En bit kvar till gården efter backen ner från bilen. Så mycket RYMD!

Framför gården finns ett stort fält som vi hade behållt som artrik äng med fjärilar, humlor och allsköns blomster.

Insidan då?

Inuti har inte riktigt naturen tagit över än men staplad frigolit och gamla möbler i tornformation vittnar om fler som varit nyfikna på vindsplan. Första plan är nämligen blott 100 kvadrat, ungefär som vårt vardagsrum idag, vi behöver fler rum där uppe. Betonggolvet är täckt av småbråte men det kan man lätt sopa undan. Vi är kära och tar porträtt på varandra och försöker undvika spindelnäten. Vi bestämmer rumsindelning, ändrar oss till öppet och återgår till att i alla fall badrum och sovrum bör få vara avskiljt. Men utsikt utåt blir det med alla golv-till-tak-fönster och “öppningar” som sen får bli glasdörrar. 

Gårdssamlingen står i en dunge med höga lövträd, fläderbuskar galore och andra gröna skönheter. Runt omkring bullrar kullarna upp sig täckta av diverse odling. Vi tar en taggig promenad på åkern runt dungen och blickar ut över markerna. 29 hektar ingår i priset. Vi har inte råd; mäklaren lämnar det bistra beslutet från säljaren “marken ska säljas ihop med gården”. Synd. 

Ingen i bekantskapskretsen nappar heller på erbjudandet om att köpa gården tillsammans och sedan sälja marken till nån närboende bonde. Vi hälsar flyktigt på kossorna på vägen hem, drömmer oss till att grusvägen hade kunnat kantas av provensalska lavendelstråk om vi fått bo här och vänder oss hela tiden om för att slå en kik bakåt. Väl uppe i den sandiga kurvan igen upptäcker jag nässelutslagen på benen men salubrin och aloe vera ställer allt till rätta igen. Gården är kvar i tankarna på kvällen och några dagar senare kommer första budet efter att ha varit till salu i flera månader.
Idag fick jag förslaget att kika på Villa Slow i nordvästra Spanien. Första bilden påminner om blickfånget med gården där nere i dalgången och jag ser genast potentialen att göra något liknande som Laura Alvarez gjort i natursköna Kantabrien. Vid publiceringsdatumet är dock gården såld till någon lycklig som insett det fina och vi får gå vidare i vår jakt. Det kommer fler gårdar. Om det nu är en gård vi vill ha? Läget är nog viktigast och bostaden blir sekundär. En plats är alltid unik och allt som oftast är det de riktigt ovanliga platserna som vi dras till, likt Gyllen. ■

Samma vy åt väst på båda bilder. Denna från huset.

Och denna från toppen av kullen bakom huset.

Med nytvättad bil svänger vi i juni målmedvetet in på den smala grusvägen från landsvägen. Snart är vi omgivna av meterhögt spannmål och raps på båda sidor. Bilen blir fort skitig och fronten hyvlar fint det uppväxta gräset i mittremsan. Plötsligt kör vi på sand. Den låga bilen på lutande och slingriga vägar och för oss ny terräng får bli till en guerillaparkering. –Vi går istället, bestämmer Josefine.

Övervuxet men ändå fräscht.

Vägen slingrar sig som väntat och promenaden blir behaglig bland den flora och frodighet som omgärdar dalen. Längst ner i botten, över ett fält och bredvid några vattentäkter och en damm ligger gården. Med teglad fasad och gråstensgrund i L-formation, krönt av en mangårdsbyggnad med stora träfönster, gråputsad fasad och vad som verkar vara ett helt okej tätt tak. Här ska vi bo, bestäms det. Och i bagarstugan blir det ateljé med glastak mot nordväst.

Gräset når upp till bröstet, hon har klänning och jag har shorts; vi beger oss in. Noggrant med armarna i luften likt ett litet barn med nyfunna gångkunskaper för att undvika fästingar i alla fall på övre delen av kroppen zick-zackar vi oss fram till huset. Vi undviker tistlar och nässlor med bravur och klättrar varsamt in i huset med hjälp av en gammal pinnstol; huset som enligt mäklaren; “– är helt öppet, det är bara att åka dit och gå rakt in!”. 

Körsbärsträd vid huset och dammen med grannens kossor.

En bit kvar till gården efter backen ner från bilen. Så mycket RYMD!

Framför gården finns ett stort fält som vi hade behållt som artrik äng med fjärilar, humlor och allsköns blomster.

Insidan då?

Inuti har inte riktigt naturen tagit över än men staplad frigolit och gamla möbler i tornformation vittnar om fler som varit nyfikna på vindsplan. Första plan är nämligen blott 100 kvadrat, ungefär som vårt vardagsrum idag, vi behöver fler rum där uppe. Betonggolvet är täckt av småbråte men det kan man lätt sopa undan. Vi är kära och tar porträtt på varandra och försöker undvika spindelnäten. Vi bestämmer rumsindelning, ändrar oss till öppet och återgår till att i alla fall badrum och sovrum bör få vara avskiljt. Men utsikt utåt blir det med alla golv-till-tak-fönster och “öppningar” som sen får bli glasdörrar. 

Gårdssamlingen står i en dunge med höga lövträd, fläderbuskar galore och andra gröna skönheter. Runt omkring bullrar kullarna upp sig täckta av diverse odling. Vi tar en taggig promenad på åkern runt dungen och blickar ut över markerna. 29 hektar ingår i priset. Vi har inte råd; mäklaren lämnar det bistra beslutet från säljaren “marken ska säljas ihop med gården”. Synd. 

Ingen i bekantskapskretsen nappar heller på erbjudandet om att köpa gården tillsammans och sedan sälja marken till nån närboende bonde. Vi hälsar flyktigt på kossorna på vägen hem, drömmer oss till att grusvägen hade kunnat kantas av provensalska lavendelstråk om vi fått bo här och vänder oss hela tiden om för att slå en kik bakåt. Väl uppe i den sandiga kurvan igen upptäcker jag nässelutslagen på benen men salubrin och aloe vera ställer allt till rätta igen. Gården är kvar i tankarna på kvällen och några dagar senare kommer första budet efter att ha varit till salu i flera månader.
Idag fick jag förslaget att kika på Villa Slow i nordvästra Spanien. Första bilden påminner om blickfånget med gården där nere i dalgången och jag ser genast potentialen att göra något liknande som Laura Alvarez gjort i natursköna Kantabrien. Vid publiceringsdatumet är dock gården såld till någon lycklig som insett det fina och vi får gå vidare i vår jakt. Det kommer fler gårdar. Om det nu är en gård vi vill ha? Läget är nog viktigast och bostaden blir sekundär. En plats är alltid unik och allt som oftast är det de riktigt ovanliga platserna som vi dras till, likt Gyllen. ■

Samma vy åt väst på båda bilder. Denna från huset.

Och denna från toppen av kullen bakom huset.