Stäng ×

Kevi – den klassiska skrivbordsstolen

Jørgen Rasmussen. Foto: Søren Solkær

Jørgen Rasmussen hade en god idé 1958. En stram och skön skrivbordsstol som inte bara kom att passa perfekt in rådande 50-talsestetik med sina snälla former men ändå tillräckligt stringent för att fortsätta vara storsäljare mer än ett halvt sekel senare. I början ett samarbete med sin bror Ib tills Fritz Hansen fick uppdraget att producera och resten är historia. En sann designikon!

1965 utrustades Kevi med en genial uppfinning, nämligen dess dubbel-hjul, som snabbt kom att revolutionera skrivbordsstolar världen över och samtidigt inledde en explosionsartad efterfrågan av stolen.
Jag letade länge efter en passande stol innan jag trillade över denna för mig, då okända, designklassiker och föll pladask. Googlade Kevi och hittade en stoppad med klädnad i svart ull hos Bacchus Antik i Stockholm. Vid provsittningen var det som att allt föll på plats och jag köpte direkt. Mitt exemplar är en senare variant tillverkat av Engelbrechts som tog över tillverkningen från Fritz Hansen.

Stol A

Stol B

Stol C

Stol D

Stol E

Fyra av stolarna är etikettmärkta Fritz Hansen 1989 eller 1994.

Fem Kevi från arkitektbyrå

I verkstaden står nu 5 st ljuvliga Kevi i slitstarkt, mörkgrått tyg. Tidigare använda på ett stort arkitektkontors Halmstadsfilial men när jag hittade dem, förpassade till ett garage i gamla Viken hos en av arkitekterna. Nu är de redo att hamna i bruk hos någon annan eller kanske på nästa arkitektkontor? De passar både ihop och isär. En stol är lite värre åtgången och sticker ut lite. Tyg går ju alltid att byta men den saknar justeringsspak också. Så man kan glömma att åka neråt såvida man inte lånar en spak tillfälligt från en av de andra. Övriga fyra är fullt funktionella.

Kevi 2534 till salu

Saknar du en skön kontorsstol till hemmakontoret tycker jag att du ska slå till. Denna stoppade variant är sällan till salu, dessutom är samtliga tillverkade av Fritz Hansen. Sitsen är justerbar i höjd, likaså ryggstödet. Självklar snurrfunktion finnes också! En skrivbordsstol lika relevant idag som 1958.

Pris: 1750 kr/st.
Stol C 750 kr.
Alla för 7000 kr.

Fler bilder finns på varje stol. Betalning via Swish. Avhämtning i verkstaden i Högestad eller fri hemleverans inom Ystad kommun. Skickas ej.

Jørgen Rasmussen. Foto: Søren Solkær

Jørgen Rasmussen hade en god idé 1958. En stram och skön skrivbordsstol som inte bara kom att passa perfekt in rådande 50-talsestetik med sina snälla former men ändå tillräckligt stringent för att fortsätta vara storsäljare mer än ett halvt sekel senare. I början ett samarbete med sin bror Ib tills Fritz Hansen fick uppdraget att producera och resten är historia. En sann designikon!

1965 utrustades Kevi med en genial uppfinning, nämligen dess dubbel-hjul, som snabbt kom att revolutionera skrivbordsstolar världen över och samtidigt inledde en explosionsartad efterfrågan av stolen.
Jag letade länge efter en passande stol innan jag trillade över denna för mig, då okända, designklassiker och föll pladask. Googlade Kevi och hittade en stoppad med klädnad i svart ull hos Bacchus Antik i Stockholm. Vid provsittningen var det som att allt föll på plats och jag köpte direkt. Mitt exemplar är en senare variant tillverkat av Engelbrechts som tog över tillverkningen från Fritz Hansen.

Stol A

Stol B

Stol C

Stol D

Stol E

Fyra av stolarna är etikettmärkta Fritz Hansen 1989 eller 1994.

Fem Kevi från arkitektbyrå

I verkstaden står nu 5 st ljuvliga Kevi i slitstarkt, mörkgrått tyg. Tidigare använda på ett stort arkitektkontors Halmstadsfilial men när jag hittade dem, förpassade till ett garage i gamla Viken hos en av arkitekterna. Nu är de redo att hamna i bruk hos någon annan eller kanske på nästa arkitektkontor? De passar både ihop och isär. En stol är lite värre åtgången och sticker ut lite. Tyg går ju alltid att byta men den saknar justeringsspak också. Så man kan glömma att åka neråt såvida man inte lånar en spak tillfälligt från en av de andra. Övriga fyra är fullt funktionella.

Kevi 2534 till salu

Saknar du en skön kontorsstol till hemmakontoret tycker jag att du ska slå till. Denna stoppade variant är sällan till salu, dessutom är samtliga tillverkade av Fritz Hansen. Sitsen är justerbar i höjd, likaså ryggstödet. Självklar snurrfunktion finnes också! En skrivbordsstol lika relevant idag som 1958.

Pris: 1750 kr/st.
Stol C 750 kr.
Alla för 7000 kr.

Fler bilder finns på varje stol. Betalning via Swish. Avhämtning i verkstaden i Högestad eller fri hemleverans inom Ystad kommun. Skickas ej.

Hus i en dalgång

Med nytvättad bil svänger vi i juni målmedvetet in på den smala grusvägen från landsvägen. Snart är vi omgivna av meterhögt spannmål och raps på båda sidor. Bilen blir fort skitig och fronten hyvlar fint det uppväxta gräset i mittremsan. Plötsligt kör vi på sand. Den låga bilen på lutande och slingriga vägar och för oss ny terräng får bli till en guerillaparkering. –Vi går istället, bestämmer Josefine.

Övervuxet men ändå fräscht.

Vägen slingrar sig som väntat och promenaden blir behaglig bland den flora och frodighet som omgärdar dalen. Längst ner i botten, över ett fält och bredvid några vattentäkter och en damm ligger gården. Med teglad fasad och gråstensgrund i L-formation, krönt av en mangårdsbyggnad med stora träfönster, gråputsad fasad och vad som verkar vara ett helt okej tätt tak. Här ska vi bo, bestäms det. Och i bagarstugan blir det ateljé med glastak mot nordväst.

Gräset når upp till bröstet, hon har klänning och jag har shorts; vi beger oss in. Noggrant med armarna i luften likt ett litet barn med nyfunna gångkunskaper för att undvika fästingar i alla fall på övre delen av kroppen zick-zackar vi oss fram till huset. Vi undviker tistlar och nässlor med bravur och klättrar varsamt in i huset med hjälp av en gammal pinnstol; huset som enligt mäklaren; “– är helt öppet, det är bara att åka dit och gå rakt in!”. 

Körsbärsträd vid huset och dammen med grannens kossor.

En bit kvar till gården efter backen ner från bilen. Så mycket RYMD!

Framför gården finns ett stort fält som vi hade behållt som artrik äng med fjärilar, humlor och allsköns blomster.

Insidan då?

Inuti har inte riktigt naturen tagit över än men staplad frigolit och gamla möbler i tornformation vittnar om fler som varit nyfikna på vindsplan. Första plan är nämligen blott 100 kvadrat, ungefär som vårt vardagsrum idag, vi behöver fler rum där uppe. Betonggolvet är täckt av småbråte men det kan man lätt sopa undan. Vi är kära och tar porträtt på varandra och försöker undvika spindelnäten. Vi bestämmer rumsindelning, ändrar oss till öppet och återgår till att i alla fall badrum och sovrum bör få vara avskiljt. Men utsikt utåt blir det med alla golv-till-tak-fönster och “öppningar” som sen får bli glasdörrar. 

Gårdssamlingen står i en dunge med höga lövträd, fläderbuskar galore och andra gröna skönheter. Runt omkring bullrar kullarna upp sig täckta av diverse odling. Vi tar en taggig promenad på åkern runt dungen och blickar ut över markerna. 29 hektar ingår i priset. Vi har inte råd; mäklaren lämnar det bistra beslutet från säljaren “marken ska säljas ihop med gården”. Synd. 

Ingen i bekantskapskretsen nappar heller på erbjudandet om att köpa gården tillsammans och sedan sälja marken till nån närboende bonde. Vi hälsar flyktigt på kossorna på vägen hem, drömmer oss till att grusvägen hade kunnat kantas av provensalska lavendelstråk om vi fått bo här och vänder oss hela tiden om för att slå en kik bakåt. Väl uppe i den sandiga kurvan igen upptäcker jag nässelutslagen på benen men salubrin och aloe vera ställer allt till rätta igen. Gården är kvar i tankarna på kvällen och några dagar senare kommer första budet efter att ha varit till salu i flera månader.
Idag fick jag förslaget att kika på Villa Slow i nordvästra Spanien. Första bilden påminner om blickfånget med gården där nere i dalgången och jag ser genast potentialen att göra något liknande som Laura Alvarez gjort i natursköna Kantabrien. Vid publiceringsdatumet är dock gården såld till någon lycklig som insett det fina och vi får gå vidare i vår jakt. Det kommer fler gårdar. Om det nu är en gård vi vill ha? Läget är nog viktigast och bostaden blir sekundär. En plats är alltid unik och allt som oftast är det de riktigt ovanliga platserna som vi dras till, likt Gyllen. ■

Samma vy åt väst på båda bilder. Denna från huset.

Och denna från toppen av kullen bakom huset.

Med nytvättad bil svänger vi i juni målmedvetet in på den smala grusvägen från landsvägen. Snart är vi omgivna av meterhögt spannmål och raps på båda sidor. Bilen blir fort skitig och fronten hyvlar fint det uppväxta gräset i mittremsan. Plötsligt kör vi på sand. Den låga bilen på lutande och slingriga vägar och för oss ny terräng får bli till en guerillaparkering. –Vi går istället, bestämmer Josefine.

Övervuxet men ändå fräscht.

Vägen slingrar sig som väntat och promenaden blir behaglig bland den flora och frodighet som omgärdar dalen. Längst ner i botten, över ett fält och bredvid några vattentäkter och en damm ligger gården. Med teglad fasad och gråstensgrund i L-formation, krönt av en mangårdsbyggnad med stora träfönster, gråputsad fasad och vad som verkar vara ett helt okej tätt tak. Här ska vi bo, bestäms det. Och i bagarstugan blir det ateljé med glastak mot nordväst.

Gräset når upp till bröstet, hon har klänning och jag har shorts; vi beger oss in. Noggrant med armarna i luften likt ett litet barn med nyfunna gångkunskaper för att undvika fästingar i alla fall på övre delen av kroppen zick-zackar vi oss fram till huset. Vi undviker tistlar och nässlor med bravur och klättrar varsamt in i huset med hjälp av en gammal pinnstol; huset som enligt mäklaren; “– är helt öppet, det är bara att åka dit och gå rakt in!”. 

Körsbärsträd vid huset och dammen med grannens kossor.

En bit kvar till gården efter backen ner från bilen. Så mycket RYMD!

Framför gården finns ett stort fält som vi hade behållt som artrik äng med fjärilar, humlor och allsköns blomster.

Insidan då?

Inuti har inte riktigt naturen tagit över än men staplad frigolit och gamla möbler i tornformation vittnar om fler som varit nyfikna på vindsplan. Första plan är nämligen blott 100 kvadrat, ungefär som vårt vardagsrum idag, vi behöver fler rum där uppe. Betonggolvet är täckt av småbråte men det kan man lätt sopa undan. Vi är kära och tar porträtt på varandra och försöker undvika spindelnäten. Vi bestämmer rumsindelning, ändrar oss till öppet och återgår till att i alla fall badrum och sovrum bör få vara avskiljt. Men utsikt utåt blir det med alla golv-till-tak-fönster och “öppningar” som sen får bli glasdörrar. 

Gårdssamlingen står i en dunge med höga lövträd, fläderbuskar galore och andra gröna skönheter. Runt omkring bullrar kullarna upp sig täckta av diverse odling. Vi tar en taggig promenad på åkern runt dungen och blickar ut över markerna. 29 hektar ingår i priset. Vi har inte råd; mäklaren lämnar det bistra beslutet från säljaren “marken ska säljas ihop med gården”. Synd. 

Ingen i bekantskapskretsen nappar heller på erbjudandet om att köpa gården tillsammans och sedan sälja marken till nån närboende bonde. Vi hälsar flyktigt på kossorna på vägen hem, drömmer oss till att grusvägen hade kunnat kantas av provensalska lavendelstråk om vi fått bo här och vänder oss hela tiden om för att slå en kik bakåt. Väl uppe i den sandiga kurvan igen upptäcker jag nässelutslagen på benen men salubrin och aloe vera ställer allt till rätta igen. Gården är kvar i tankarna på kvällen och några dagar senare kommer första budet efter att ha varit till salu i flera månader.
Idag fick jag förslaget att kika på Villa Slow i nordvästra Spanien. Första bilden påminner om blickfånget med gården där nere i dalgången och jag ser genast potentialen att göra något liknande som Laura Alvarez gjort i natursköna Kantabrien. Vid publiceringsdatumet är dock gården såld till någon lycklig som insett det fina och vi får gå vidare i vår jakt. Det kommer fler gårdar. Om det nu är en gård vi vill ha? Läget är nog viktigast och bostaden blir sekundär. En plats är alltid unik och allt som oftast är det de riktigt ovanliga platserna som vi dras till, likt Gyllen. ■

Samma vy åt väst på båda bilder. Denna från huset.

Och denna från toppen av kullen bakom huset.

Vi flyttar in i en skola på Österlen

En långtidsdröm har alltså äntligen uppfyllts, vi bor nu inte bara på Österlen utan i en gammal skola dessutom. Lite smått förvånande är att det är en hyresrätt, ett udda boende i många avseenden!

Vy från köket

Men hyresrätt är väl inte så konstigt? Nä, absolut inte, men efter flertalet situationer i hyresrätt där jag velat göra något men inte fått eller kunnat lovade jag lite mig själv att inte sätta mig i en sådan sits igen. När jag sedan fick smaka på den ljuva nektar som första bostadsrätten gav i form av frihet och möjligheter cementerades löftet till mig själv ytterligare. Att jag två bostadsrätter senare skulle sitta med signerat hyreskontrakt i hand trodde jag alltså inte. Men så är det här inte en helt vanlig hyreslägga heller.

Skolorna förr byggdes med massor av rymd och ljuset i åtanke, med högt till tak och stora fönster så eleverna skulle må bättre (antar jag) och inte bli så nedstämda av att sitta inklämda inomhus när man istället kunde vara ute och leka. Skolorna jag drömt om förr har varit ombyggda till lägenheter med entrésolplan, loft och alla härligheter men sällan något bevarat. Senare har jag letat mig förgäves efter en ödehus-skola att restaurera men lägen och pris har inte matchat med önskemålen.

Så en dag med slentriant surfande var den där. Folkskolan. Med sin tvåa under hyreskontrakt. Kunde den vara bättre än vår befintliga tvåa där vi fick renovera fritt? – Ja. 

Här är nämligen det mesta bevarat. Och det som moderniserats har gjorts så med god eftertanke. Från riktiga träfönster i originalstil i hela huset, via kapprummen på första plan och vidare upp till vår lägenhet som är hela plan två. Och i källaren finns till och med de gamla badkaren kvar i stil med Storkyrkobadet i Gamla stan. Golv och dörrar är målade i sobert ljusgrått och alla handtag och knoppar är i renodlad funkis-stil.

Skolan som byggdes 1930 passar såklart utmärkt ihop med vår lilla samling 30- och 40-talsmöbler men passandet stannar inte där; med en förkärlek för gymnastik kan det inte ha blivit mer perfekt än att vårt vardagsrum är den gamla gymnastiksalen. Komplett med ribbstolar, bommar och allt – ytterst välbevarat! Och ja, man kan hänga och dingla i precis allt.
Jakten pågår nu efter en hög gamla gymnastikmattor i patinerat läder, kanske nån plint och eventuellt även en bock med brun lädertopp. Linjen är hårfin mellan att det känns för mycket som en gymnastiklektion på heltid och att ha funktionell träning – som även är snygg – tillgänglig i vardagen. Får helt enkelt passa mig så det inte blir för mycket. Tillsvidare förblir yogamattorna konstant utrullade och redo så man har lite dämpning i alla fall… 
Här bor vi stort, riktigt stort men faktum är att det bara är två rum och kök, precis som vår förra lägenhet med skillnaden att här kan vi faktiskt få in bibliotek, matsal, gymnastiksal, ateljé och sällskapsrum i ett och samma rum utan att det känns trångt för fem öre. Ren och skär lycka för en möbelsamlare! Jag kan med viss underdrift säga att jag haft ögonen på en del möbelklassiker på auktion sista tiden men ännu har inget annat än en större säng gjort entré.
Men det här med hyresrätt då, hur ska jag överleva? Jag tänker att det med denna karaktärsfulla lägenhet ändå går att få det hyfsat personligt med hjälp av lös inredning, ljuskällor och textil. Det blir kul! Häng med på resan! ■

Första skymningen gjorde ej en besviken

En långtidsdröm har alltså äntligen uppfyllts, vi bor nu inte bara på Österlen utan i en gammal skola dessutom. Lite smått förvånande är att det är en hyresrätt, ett udda boende i många avseenden!

Vy från köket

Men hyresrätt är väl inte så konstigt? Nä, absolut inte, men efter flertalet situationer i hyresrätt där jag velat göra något men inte fått eller kunnat lovade jag lite mig själv att inte sätta mig i en sådan sits igen. När jag sedan fick smaka på den ljuva nektar som första bostadsrätten gav i form av frihet och möjligheter cementerades löftet till mig själv ytterligare. Att jag två bostadsrätter senare skulle sitta med signerat hyreskontrakt i hand trodde jag alltså inte. Men så är det här inte en helt vanlig hyreslägga heller.

Skolorna förr byggdes med massor av rymd och ljuset i åtanke, med högt till tak och stora fönster så eleverna skulle må bättre (antar jag) och inte bli så nedstämda av att sitta inklämda inomhus när man istället kunde vara ute och leka. Skolorna jag drömt om förr har varit ombyggda till lägenheter med entrésolplan, loft och alla härligheter men sällan något bevarat. Senare har jag letat mig förgäves efter en ödehus-skola att restaurera men lägen och pris har inte matchat med önskemålen.

Så en dag med slentriant surfande var den där. Folkskolan. Med sin tvåa under hyreskontrakt. Kunde den vara bättre än vår befintliga tvåa där vi fick renovera fritt? – Ja. 

Här är nämligen det mesta bevarat. Och det som moderniserats har gjorts så med god eftertanke. Från riktiga träfönster i originalstil i hela huset, via kapprummen på första plan och vidare upp till vår lägenhet som är hela plan två. Och i källaren finns till och med de gamla badkaren kvar i stil med Storkyrkobadet i Gamla stan. Golv och dörrar är målade i sobert ljusgrått och alla handtag och knoppar är i renodlad funkis-stil.

Skolan som byggdes 1930 passar såklart utmärkt ihop med vår lilla samling 30- och 40-talsmöbler men passandet stannar inte där; med en förkärlek för gymnastik kan det inte ha blivit mer perfekt än att vårt vardagsrum är den gamla gymnastiksalen. Komplett med ribbstolar, bommar och allt – ytterst välbevarat! Och ja, man kan hänga och dingla i precis allt.
Jakten pågår nu efter en hög gamla gymnastikmattor i patinerat läder, kanske nån plint och eventuellt även en bock med brun lädertopp. Linjen är hårfin mellan att det känns för mycket som en gymnastiklektion på heltid och att ha funktionell träning – som även är snygg – tillgänglig i vardagen. Får helt enkelt passa mig så det inte blir för mycket. Tillsvidare förblir yogamattorna konstant utrullade och redo så man har lite dämpning i alla fall… 
Här bor vi stort, riktigt stort men faktum är att det bara är två rum och kök, precis som vår förra lägenhet med skillnaden att här kan vi faktiskt få in bibliotek, matsal, gymnastiksal, ateljé och sällskapsrum i ett och samma rum utan att det känns trångt för fem öre. Ren och skär lycka för en möbelsamlare! Jag kan med viss underdrift säga att jag haft ögonen på en del möbelklassiker på auktion sista tiden men ännu har inget annat än en större säng gjort entré.
Men det här med hyresrätt då, hur ska jag överleva? Jag tänker att det med denna karaktärsfulla lägenhet ändå går att få det hyfsat personligt med hjälp av lös inredning, ljuskällor och textil. Det blir kul! Häng med på resan! ■

Första skymningen gjorde ej en besviken