Stäng ×

Hus i en dalgång

Med nytvättad bil svänger vi i juni målmedvetet in på den smala grusvägen från landsvägen. Snart är vi omgivna av meterhögt spannmål och raps på båda sidor. Bilen blir fort skitig och fronten hyvlar fint det uppväxta gräset i mittremsan. Plötsligt kör vi på sand. Den låga bilen på lutande och slingriga vägar och för oss ny terräng får bli till en guerillaparkering. –Vi går istället, bestämmer Josefine.

Övervuxet men ändå fräscht.

Vägen slingrar sig som väntat och promenaden blir behaglig bland den flora och frodighet som omgärdar dalen. Längst ner i botten, över ett fält och bredvid några vattentäkter och en damm ligger gården. Med teglad fasad och gråstensgrund i L-formation, krönt av en mangårdsbyggnad med stora träfönster, gråputsad fasad och vad som verkar vara ett helt okej tätt tak. Här ska vi bo, bestäms det. Och i bagarstugan blir det ateljé med glastak mot nordväst.

Gräset når upp till bröstet, hon har klänning och jag har shorts; vi beger oss in. Noggrant med armarna i luften likt ett litet barn med nyfunna gångkunskaper för att undvika fästingar i alla fall på övre delen av kroppen zick-zackar vi oss fram till huset. Vi undviker tistlar och nässlor med bravur och klättrar varsamt in i huset med hjälp av en gammal pinnstol; huset som enligt mäklaren; “– är helt öppet, det är bara att åka dit och gå rakt in!”. 

Körsbärsträd vid huset och dammen med grannens kossor.

En bit kvar till gården efter backen ner från bilen. Så mycket RYMD!

Framför gården finns ett stort fält som vi hade behållt som artrik äng med fjärilar, humlor och allsköns blomster.

Insidan då?

Inuti har inte riktigt naturen tagit över än men staplad frigolit och gamla möbler i tornformation vittnar om fler som varit nyfikna på vindsplan. Första plan är nämligen blott 100 kvadrat, ungefär som vårt vardagsrum idag, vi behöver fler rum där uppe. Betonggolvet är täckt av småbråte men det kan man lätt sopa undan. Vi är kära och tar porträtt på varandra och försöker undvika spindelnäten. Vi bestämmer rumsindelning, ändrar oss till öppet och återgår till att i alla fall badrum och sovrum bör få vara avskiljt. Men utsikt utåt blir det med alla golv-till-tak-fönster och “öppningar” som sen får bli glasdörrar. 

Gårdssamlingen står i en dunge med höga lövträd, fläderbuskar galore och andra gröna skönheter. Runt omkring bullrar kullarna upp sig täckta av diverse odling. Vi tar en taggig promenad på åkern runt dungen och blickar ut över markerna. 29 hektar ingår i priset. Vi har inte råd; mäklaren lämnar det bistra beslutet från säljaren “marken ska säljas ihop med gården”. Synd. 

Ingen i bekantskapskretsen nappar heller på erbjudandet om att köpa gården tillsammans och sedan sälja marken till nån närboende bonde. Vi hälsar flyktigt på kossorna på vägen hem, drömmer oss till att grusvägen hade kunnat kantas av provensalska lavendelstråk om vi fått bo här och vänder oss hela tiden om för att slå en kik bakåt. Väl uppe i den sandiga kurvan igen upptäcker jag nässelutslagen på benen men salubrin och aloe vera ställer allt till rätta igen. Gården är kvar i tankarna på kvällen och några dagar senare kommer första budet efter att ha varit till salu i flera månader.
Idag fick jag förslaget att kika på Villa Slow i nordvästra Spanien. Första bilden påminner om blickfånget med gården där nere i dalgången och jag ser genast potentialen att göra något liknande som Laura Alvarez gjort i natursköna Kantabrien. Vid publiceringsdatumet är dock gården såld till någon lycklig som insett det fina och vi får gå vidare i vår jakt. Det kommer fler gårdar. Om det nu är en gård vi vill ha? Läget är nog viktigast och bostaden blir sekundär. En plats är alltid unik och allt som oftast är det de riktigt ovanliga platserna som vi dras till, likt Gyllen. ■

Samma vy åt väst på båda bilder. Denna från huset.

Och denna från toppen av kullen bakom huset.

Med nytvättad bil svänger vi i juni målmedvetet in på den smala grusvägen från landsvägen. Snart är vi omgivna av meterhögt spannmål och raps på båda sidor. Bilen blir fort skitig och fronten hyvlar fint det uppväxta gräset i mittremsan. Plötsligt kör vi på sand. Den låga bilen på lutande och slingriga vägar och för oss ny terräng får bli till en guerillaparkering. –Vi går istället, bestämmer Josefine.

Övervuxet men ändå fräscht.

Vägen slingrar sig som väntat och promenaden blir behaglig bland den flora och frodighet som omgärdar dalen. Längst ner i botten, över ett fält och bredvid några vattentäkter och en damm ligger gården. Med teglad fasad och gråstensgrund i L-formation, krönt av en mangårdsbyggnad med stora träfönster, gråputsad fasad och vad som verkar vara ett helt okej tätt tak. Här ska vi bo, bestäms det. Och i bagarstugan blir det ateljé med glastak mot nordväst.

Gräset når upp till bröstet, hon har klänning och jag har shorts; vi beger oss in. Noggrant med armarna i luften likt ett litet barn med nyfunna gångkunskaper för att undvika fästingar i alla fall på övre delen av kroppen zick-zackar vi oss fram till huset. Vi undviker tistlar och nässlor med bravur och klättrar varsamt in i huset med hjälp av en gammal pinnstol; huset som enligt mäklaren; “– är helt öppet, det är bara att åka dit och gå rakt in!”. 

Körsbärsträd vid huset och dammen med grannens kossor.

En bit kvar till gården efter backen ner från bilen. Så mycket RYMD!

Framför gården finns ett stort fält som vi hade behållt som artrik äng med fjärilar, humlor och allsköns blomster.

Insidan då?

Inuti har inte riktigt naturen tagit över än men staplad frigolit och gamla möbler i tornformation vittnar om fler som varit nyfikna på vindsplan. Första plan är nämligen blott 100 kvadrat, ungefär som vårt vardagsrum idag, vi behöver fler rum där uppe. Betonggolvet är täckt av småbråte men det kan man lätt sopa undan. Vi är kära och tar porträtt på varandra och försöker undvika spindelnäten. Vi bestämmer rumsindelning, ändrar oss till öppet och återgår till att i alla fall badrum och sovrum bör få vara avskiljt. Men utsikt utåt blir det med alla golv-till-tak-fönster och “öppningar” som sen får bli glasdörrar. 

Gårdssamlingen står i en dunge med höga lövträd, fläderbuskar galore och andra gröna skönheter. Runt omkring bullrar kullarna upp sig täckta av diverse odling. Vi tar en taggig promenad på åkern runt dungen och blickar ut över markerna. 29 hektar ingår i priset. Vi har inte råd; mäklaren lämnar det bistra beslutet från säljaren “marken ska säljas ihop med gården”. Synd. 

Ingen i bekantskapskretsen nappar heller på erbjudandet om att köpa gården tillsammans och sedan sälja marken till nån närboende bonde. Vi hälsar flyktigt på kossorna på vägen hem, drömmer oss till att grusvägen hade kunnat kantas av provensalska lavendelstråk om vi fått bo här och vänder oss hela tiden om för att slå en kik bakåt. Väl uppe i den sandiga kurvan igen upptäcker jag nässelutslagen på benen men salubrin och aloe vera ställer allt till rätta igen. Gården är kvar i tankarna på kvällen och några dagar senare kommer första budet efter att ha varit till salu i flera månader.
Idag fick jag förslaget att kika på Villa Slow i nordvästra Spanien. Första bilden påminner om blickfånget med gården där nere i dalgången och jag ser genast potentialen att göra något liknande som Laura Alvarez gjort i natursköna Kantabrien. Vid publiceringsdatumet är dock gården såld till någon lycklig som insett det fina och vi får gå vidare i vår jakt. Det kommer fler gårdar. Om det nu är en gård vi vill ha? Läget är nog viktigast och bostaden blir sekundär. En plats är alltid unik och allt som oftast är det de riktigt ovanliga platserna som vi dras till, likt Gyllen. ■

Samma vy åt väst på båda bilder. Denna från huset.

Och denna från toppen av kullen bakom huset.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *